Rikets sal - Beatrice

Dem flesta vet har nog hört talas eller kommit i kontakt med Jehovas vittnen någon gång i livet. Jag har väl aldrig tagit mig tid och verkligen läst på om just deras religion men ändå så tänker jag att jag vet vad det är och vad dem står för, även fast jag nog inte gör det egentligen. Under mina 18 år så har jag nog bildat mig en ganska negativ bild av denna religion, inte för att jag har någon dålig erfarenhet av nån som varit med i det, tvärtom tycker jag dem brukar vara ganska trevliga, utan för att jag har hört massa negativt om dem från allmänheten. Jag har växt upp med folk som har varit Jehovas vittnen då min mammas mans barn var det, men det var inget jag egentligen märkte av. För mig var dem precis som jag och mina andra syskon. Jag fick nog en negativ bild av religionen första gången när jag fick reda på att dem inte fick fira sin födelsedag eller julafton. Jag var ganska liten då och för mig var det helt absurt. Såklart man måste få öppna presenter och äta tårta när man fyller år tänkte jag. Nu är det ju ingen större grej för mig, man firar väl om man nu vill det. Någonting jag även hört mycket om som nog påverkat mig mest är de att jag hört att dem inte får ta emot blod från någon annan. Att ifall t.ex. ens dotter skulle vara med i en bilolycka och skulle behöva blod så skulle hennes familj då inte tillåta de för att de är emot deras tro. Jag har även hört många berättelser om hur illa behandlade vissa blir av kyrkan och hur hårda dem är mot folk som vill gå ur, kommer ihåg att jag såg något program för länge sen om en tjej som gick ur då hon inte längre kände att religionen var något för henne. Alla från kyrkan, och hennes familj valde då att frysa ut henne, för dem var det inte okej att inte dela samma åsikter som dem hade. Jag brukar även se dem ståendes i centrum där dem brukar stå och dela ut broschyrer om deras tro, har aldrig stannat för att höra vad dem har att säga, fast det gör att man får intrycket av att dem är väldigt öppna och välkomnande.

Vi var flera stycken som bestämde oss att åka till Rikets sal i Tumba den 19/11 klockan 7 en onsdags kväll. Vi hade bestämt oss för att gå på något som hette församlingens bibelstund.

Kyrkan såg ut som en vanlig villa en familj lika gärna kunde bo i men vi visste att vi kommit rätt när vi såg alla bilar och människor. Vi hade inte kontaktat församlingen innan besöket vilket gjorde oss lite nervösa för att bara kliva in då vi inte visste hur dem skulle reagera. Bara några sekunder efter vi klivit in kom det fram folk som ville hälsa oss välkomna. Vi hängde av oss våra kläder och pratade med några nyfikna medlemmar i församlingen. En kvinna hjälpte oss med broschyrer och följde oss till salen där bibelstunden skulle hållas och vi satte oss längst bak. Fler folk kom fram och hälsade på oss och även på varandra tills prästen gick upp och ställde sig längst fram i salen. Församlingens bibelstund innebar att församlingen tillsammans gick igenom olika delar av bibeln. Prästen läste delar av bibeln och ställde sedan frågor till församlingen att svara på. Den dagen jag var där handlade bibel stunden om hur gud såg på rätt och fel. För det mesta läste han en mening eller två och så fick församlingen förklara hur dem tolkade just den meningen ur bibeln. Vid varje säte fanns det en liten mikrofon så när någon i församlingen ville säga något så kunde dem räcka upp handen tills dem fick ordet och prata i mikrofonen till alla. Någonting jag även märkte var hur när prästen skulle ge dem ordet så kunde han allas namn och kallade även alla för syster eller broder. Det kändes verkligen som en enda stor familj där alla hade samma intresse. Gud. När Bibelstunden var klar bestämde vi oss för att gå, fast de flesta från församlingen satt kvar då de skulle fortsätta med något kallat teokratisk skola. Vi blev följda ut av några medlemmar av församlingen som ville prata lite med oss innan vi gick och säga hejdå. Vi fick även lite ytterligare information samt några hemsidor dem tyckte att vi skulle besöka ifall att vi var intresserade av att veta mer.

Nu efter besöket måste jag ändå säga att min inställning förändrats till det bättre. Jag hade dömt dem från allt jag hört och läst men aldrig riktigt tänkt på att det säkert finns mer till det man hör. Allt är ju antagligen inte svart och vit som jag kanske tänkte. Jag var nästan lite nervös att gå dit men det var totalt onödigt då dem var så öppna och välkomnande. Jag skulle aldrig kunna gå med själv men jag skulle väl säga att jag har mer förståelse för varför man väljer att göra det. Kan tänka mig att många gillar det där varma bemötandet och den där känslan av tillhörighet att man folk med samma intresse som man kan prata med. Det märktes att Jehovas var mer än bara någon religion det var ett ställe där troende folk samlades och umgicks.